När Lars Bjurman avled plötsligt i trädgården i sommarhemmet på Gotland juni 2008 var det på något vis en självklar idé att vi måste ägna ett allra sista nummer av Res Publica åt honom. Fanns det någon som betydde mycket för Res Publica så var det Lars. Ibland synligt. Men ofta inför offentligheten i skymundan. Många gånger var det Lars som räddade ett helt tidskriftsnummer. Inte bara i form av alla uppslag, idéer och översättnngar han kom med (de senare dök ofta bara upp, stilistiskt lysande, klara och obeställda). I det fördolda räddade han också åtskilliga andra texter genom att gå igenom dem, med i efterhand självklara ingrepp höjde han nivån på texterna. Därtill tog han på sig att göra översättningar av texter, som han kanske själv inte tyckte var stilistiskt alltid så briljanta men ändå intressanta, av det enkla skälet att vi skulle slippa få översättningar som vi sedan tvingades ägna många timmars redigeringsjobb. De översättningarna publicerades inte i Lars namn ("jag kan ju inte fylla hela numret själv", sa han någon gång) utan ofta under hans översättarpseudonym Bernt Eriksson.
Att Lars var en ypperlig tidskriftsredaktör förvånar nog ingen. Han var ju också redaktör för Ord & Bild under tidskriftens storhetstid, 19631972.
Om han som redaktör var hård (egentligen känns det som fel ord att använda när det handlar om en så ödmjuk människa) mot andra författares och översättares texter var han nog ändå allra hårdast mot sig själv. Att det i garderober och byrålådor efer hans död låg inte bara helt färdiga översättningar, som återstår att ge ut, utan även egna texter, skönlitterära, aforistiska, meomoaraktiga, kom inte som någon överraskning för oss som kände Lars. Utgivningen av en stor översättningssamling av Büchners texter försenades till exempel, och kom aldrig riktigt till skott, bara av det enkla skälet att Lars inte löst några svårigheter i texterna - svårigheter som de tyska litteraturforskarna förmodligen inte riktigt kommit underfund med.
(Ur Brutus Östlings förord)